I solens nyvakna strålar, i skenet som kommer från det yttre, letar jag efter en kraft som kan dra mig uppåt. Jag söker en kraft som kan övervinna gravitationens ständiga acceleration som drar mig neråt, som får mig att stanna och bestå. En inre kamp bekämpas, ett krig, ett slag, äger rum innanför mitt pannben. Inne i den främre loben utkämpas en kamp. Svärdens eggar slår mot varandra, spelar en taktlös och felkomponerad melodislinga i mina örons gångar. En kanon skjuter en tung kula mot den anfallande hjorden. Den slår ned i dess mitt och förstör anfallsplanen som kanske fanns. Men backar undan gör de icke. Kampen fortlöper. Spjuten regnar från de båda polerna, kulorna haglar i vågrätt led från hylsorna, somliga träffar mitten på en tavla, ger full pott. Andra faller mot asfalten. De deltar utan önskan i den nu ännu värre melodi som klinkas fram på pianot. Allt detta dunkande, allt detta ringande, ingenting och ingen som kan få det att avta. Kan få det att förvandlas till en stillsam och njutbar melodislinga. En bit av Mozart eller kanske Bach. Någonting som inte är en Grieg som fått det på bakfoten, eller kanske rentav en Dalí som bytt ut pensel mot vita och svarta tangenter.