Jag minns när jag studerade i gymnasiet. Jag gick med några vänner till en helgedom. Mina vänner försökte klistra keramik i väggen av den. När det blir klistrat betyder det att ditt mål blir okej. Min keramik misslyckades att fästa. Jag blev ledsen och grät och kom tillbaka.
Min mamma antydde mig långt borta och frågade sig själv varför jag inte studerade.
När jag uppnådde henne dunkade hon mitt huvud och frågade mig om orsaken till att jag inte studerade.
Vad förekom med mig i helgedomen?
Hon skakade på sitt huvud och berättade inte för mig och visade inte att hon var arg i sitt ansikte.
Jag visste precis att det inte kommer att bli bra.
Nästa morgon vaknade min mamma och vi gick till helgedomen, som var avlägsnad omkring 3 km från min by.
När vi nådde dit bar min mamma en terrakotta från golvet och försökte klistra den två, fyra gånger, men den kunde inte fästa. Hon sa till mig: jag tror att helgedomen aldrig kan förstå någonting och kan inte heller förutse någonting.
Så här förstår jag att helgedomar och tempel bara är en död man, men kan man (varelse) förutse?
Trots att min mamma kommer ifrån en stor familj…
I den islamiska världen leder man medborgare med tempel, helgedomar, moskéer och muntligen religiöst tal…