När den världen jag varit en del av så länge
bara skrattar mig i ansiktet,
när den inte finns för mig längre.

När din lycka och skratt bara gör mig ont,
och jag får lägga band på mig
för att inte göra nåt dumt.

Jag försöker gå vidare, tänka på annat,
samtidigt som ditt nya liv hånskrattar mig i ansiktet.
Jag önskar att jag kunde unna dig ett lyckligt liv,
även om det är utan mig.

Men jag tar kliv efter kliv,
och glömmer inte saknaden av dig.
Bara saknad är ju också något fint,
men jag bär på så mycket sorg och hat.

Jag känner att jag både är för fin för dig
samtidigt som jag inte förtjänar dig.
Jag kan gå vidare, jag kan starta mitt nya liv,
men inte så länge du inte fattar
hur mycket du sårat mig.

När det som var vi två inte finns mer,
men det finns inget annat heller.

Jag vill bara kalla dig min vän, men du säger att det inte går.
Jag vill bara vara hos dig, men du säger att jag inte får.
Jag vet inte om jag någonsin kommer komma över dig,
jag vet inte ens om jag vill.

Men jag måste fortsätta på min väg,
för livet med dig finns inte mer.
Jag kan inte förlåta, förstå.
Förklara för mig hur du vill att jag ska må?

När du behandlar mig på detta sätt,
du kan inte på allvar tycka att det känns rätt.
Jag ser när du ler, jag ser när du skrattar och är glad,
det enda som jag inte ser är att du ångrat dig.

Du har bestämt att detta är vårt slut.
Jag vill själv välja när vi nått vårt slut.

Min själ är trasig och mitt hjärta går itu,
inte för att vi aldrig ska ses mer,
utan för att du är lika glad även utan mig.

Du kan ju fortsätta se mig
endast när det betyder något för dig.