Som svart sammet.
Som flor.
Som snittblommor
och orgelmusik.

Så är tyngden av dem.
De som vill mig illa.
De är många nu.
Jag får ingen vila.

Jag skriker i ett vaccum.
Jag skriver för döva öron
Jag kämpar varje dag
att få lite tillbaks.

Varför ska jag raderas
för att jag tar en substans?
Vad har gett dem mandaten
att ta ifrån mig allt?

Det måste finnas en annan maskin.
En som funkar som den ska.
Jag kan inte tänka som en byrokrat.
Jag vägrar låta mig kuvas av deras hat.

Jag är människa som du.
Jag blöder som du.
Jag gråter nu.
Jag förstår inte gud ...

Hur kan detta hända?
Vart ska det sluta?
Är jag den enda
som blir utnyttjad?

Jag önskar att de såg min smärta.
Att de fick känna.
Hur det är att leva utan pengar.
Hur det är när läkarna lämnar.

Önskar för en liten, liten stund.
Att de blev av med sitt guld.
Sin fina, fina titel
och att jag inte var så dum.