I ett oväder av ömhet,
rider jag förgäves i vindens riktning.
Jag bryr mig inte längre om solen.
Den kan gömma sig bakom dina vingar.
Jag vill inte se en gryning ens mot en skållad horisont.
I mörkret kan vi lättare rida,
och se din åska stöpa ljus till fjällens krona,
räkna armarna i varje bländande krans,
och sekunderna som måttet av din glans.
Lugn mitt djur, jag hör din instinkt.
Som du hör min.
Du har gett mig för mycket av dina hovar.
Kratrar i gyttjan skickar ett beslut med vinden:
Rädslan är kvar, men ge mig min lans.