Smärtan, som ångesten jag bär, möts i mitt knutna hjärtas tårar. Allt svart som sker, som stärker ljusets sken, virar sin frossa runt mitt goda rykte. Varför får jag inte längre veta av er. Vem följer er hem efter dansen. Nu är vi totala främlingar och vår bekantskap dömd flyktig för alltid. Det är med tungt vemod som sneglande ögon passerar livets port. Den ogenomträngliga. Och vi existerar endast genom förfallets ständigt inkonsekventa närvaro. Under denna utdragna dödskamp kallat alltings livsmål.