Redan som barn
bar han särk.
Han slogs vilt,
han var bärsärk.

Åren gick, han såg många slag.
Han reste sig alltid.
Även mot ett helt lag
stod han alltid kvar.

Så en dag fick han några runor
att spå och skriva med.
Han ristade en saga
som inte var av denna värld.

Där var gudar.
Där var jättar.
Småtroll
och vättar.

Där var perfekta mornar.
Där var lata dagar.
Han kunde måla
med runor som han behagade.

Så kom en dag då de skulle ut i krig.
Han skrev en sång för att skydda liv.
Sen snittade han sin hand
och blodet rann fram.

Han visste att smärta
skulle följa honom.
Så han förberedde sig
på det som skulle komma.

Han levde länge, slog många slag.
Dräpte fler än vanliga män kunde.
Skrev verser om dem som gick under
och levde tills han blev hundra.

Han dog stilla vid kungens sida
när kroppen till sist gav upp.
Så fick han sin sista vila.
Folk frågade vad som skulle komma efteråt.

Var det till Hel eller Asgård? frågade de sig.
Då kom Oden själv.
Han och hans valkyrior steg ner
och lade sig i en ring bredvid.

Oden sa:
Jag hämtar en skald i dag.
Jag hämtar en bärsärk.
Han ska bli enhärjare, främst i min här.

Den som kan sjunga och slåss
höjer moralen för oss.
Den som kan med runor trolla
förtjänar Valhalla.

Så sa han medan de flög i väg
mot stora, ståtliga Asgård.
Och alla visste var de var på väg:
till gudarnas bakgård.