Jag vill stanna upp,
återberätta en sak,
skriva ut på silverfat
mitt inre hat,

hatet emot jaget,
emot mig som är på fall,

för livet är piss,
jag avundas er alla,
döda som lever i fred, i frid.

Mitt inre är djävulen,
satanist, botanist, pianonist.

Jag vill bita guds högra hand
och äta mitt finger,
käka choklad som en lärare i Nepal,
brottas med mina ord
serverade på kristallen.

Jag vinner varken Nobel
eller en Oscar,

men vad är sant?

Tar mitt vapen,
förvrider sanningen,
förvrider verkligheten.

Jag är en vaken person,
men som nyligen…

Jag är en hungrig person,
men vill aldrig mer äta,

för mitt hat emot mig själv,
min besvikelse i få ord,
jag är trasig
och vill slita mig öppen.

Tror jag är i en kokong,
tror jag ska bli en fjäril,

men blä,
jag blev en babian.

Inget illa menat.

Det är ord och förlåtelse,
förlåtelse och ord.

Jag gråter, gråter.

Ibland förlåter jag mannen i spegeln,
ibland skjuter jag honom
med ett maskingevär.

Ibland
är det djävulen
som ler mig åter.

Ty du skall icke dräpa,

men en fiktiv person beskrev det
som min inre smärta,
en filosof i en sfär av svärta.

Blodet är slutet,
slutet på illusionen,
sanningen.

Ibland önskar jag
livet vore en saga
med lyckligt slut.

Ibland önskar jag
att dinosaurierna aldrig dog ut,
vore häftigt att se evolutionen
om Trex aldrig dog ut.

Kanske vore jag en beståndsdel
av den fruktade.

Kanske har jag druckit samma vatten
som gud en gång kissat i.

Mitt blodstänk
är en splasher på väggen
när kulan slog igenom tinningen,

men
jag blev ej döden till mötes,

bara en svart himmel
och ekande skratt i bakgrunden.

Så valet var lätt:

att offra
eller offras,

att sjunga en melodi
skriven av mig
eller skriven av dig.

Jag offrade min tid
på livet,
på mig.

Anser allt var ett misstag.

Men, ack —
du ser ej,
jag ville mer.

Ville be till gud
men bad till demoner och satan,

för mitt blod kokade
i ett kärl av visdom.

Tangentbordet blev mitt piano.

Jag tillät djävulen och gud
skriva sina ord genom mig.

Trodde en stund
jag var speciell,

en profet
som skulle väcka uppståndelse.

Började agera i guds vilja,
bekräftade mina handlingar
med religionen.

Sade och intalade mig:

Detta var det rätta.
Detta var vad han ville.

Men se,

om gud inte vore en han
utan en hon —

vore hon hemsk
som skapade all smärta?

Skapade kaoset i mitt hjärta?

Kanske därför
hon vore den rätta.

Tänk om djävulen var en hon,
med hornen på sin hjässa,
med mitt hjärta i sitt grepp,

ekande skratt i mitt inre.

Hon målade upp mig med smärta,
skapade mig,
låg med mig,

viskade guds handling i mitt öra,
bekräftade det rätta,

sade att jag var hennes enda,
hennes bästa,

en profet i en värld
som behövdes upplysas.

Men i spegeln
såg jag bara en enkel grabb
utan hjärta.

Han visste hur man grät på beställning,
visste hur man visade smärta,
visste hur man sade de rätta orden
som förförde situationen.

Och gud —
ja hon —
viskade:

Du är och kommer alltid vara min enda son.
Du kommer vara jordens mittgång,
jordens avslut.

Du kommer dö,
dö för att andra ska kunna andas det fria,
för att blommorna skall kunna växa.

Du kommer aldrig mera se ditt hjärta,
men ditt blod skall för evigt flyta
i havet på jorden.

Och havet skall förtära människan.

Människan kommer dö en dag,
och jag —
jag kommer vara samma gud
för nästa generation.

Det var en gång dinosaurier,
nu är det människor.

Ni kommer bli historia,
historia som bryts ned,
som med tiden ej längre existerar.

Ni är blott inga
i en tidslinje av oändlighet.

Och jag förstod

att havet,
att träden,
att allt liv

en dag kommer raderas.

Det kommer fortfarande vara hon
som sitter bakom rodret,
som styr och ställer,

men i en annan skepnad,
i en annan identitet.

Och jag —

jag blev en profet,
en som upplyste världen
och kallade den för ett dilemma.

Ett jag som gick att korrigera,
som skulle se sitt slut i smärta.

Hon viskade förföriska ord i mitt inre.
De studsade, ekade,
utgav illusionen av en människa med hjärta.

Men jag visste
att mitt hjärta var i hennes grepp.

Hon som ingav världen
i en försjunken hallucination.

Hon som skulle skapa maten vi åt,
som skulle stå bakom varje krig vi skapt.

För sanningen är
att handlingen blir till ett hav av val
där hon viskar oss i en riktning.

Vi lever i en illusion av frihet, sade hon.

Men hon besitter kontrollen.

Så vad är sant
när vi tappar oss själva?

Vem ser vi
i spegeln av krossade skärvor?

Är det hon —

eller oss själva?