Det fanns en längtan
till något
då vi återvände
med livets fågelsträck,
en väntan i sitt tålamod.

Stillheten avvaktade ivrigt
och ensamheten ville
bli din vän.
Det fanns inga skratt
eller tack från den
som förlorade.

Det var de första
vinklade orden
som skar djupast
av alla tomma löften
och stillheten lade ut
ett längtansfullt andetag.