Våren står utanför dörren medan jag knäböjer mig inför livet,
sopar undan dagarna.
Någonstans landar jag i att en utflykt är likvärdigt
avbrottet i att kvällshandla.
Jag vet att allt är redan sagt och själva tyngden
har försenat sig själv tills den upphörde i att bära en poäng
och jag undrar över det som blev jag.
Motvilligt, jag har fortfarande en sörja till publik
som jagar, inte just mig men något jämförbart med
tre sekunders kick.

Placerar ut korten i tre medan jag frågar de döda
om att få fråga om lov utan att veta var jag ska lägga svaren.
Man är en tidskapsel av årsringar som sluter upp
utan att göra färdig särskilt mycket alls.

Det är ett behagligt liv. Ett enkelt sådant
avlägset barndomens stress av allt
de sa att man måste vara tvungen att hinna med.

Rasta hunden. Tvätta håret.
Drick en kopp te. Ta ett bad

En människa måste faktiskt ingenting alls men det börjar bli tight med tid
att stoppa huvudet i sanden kring.

Men imorgon ska jag göra bättre, öppna räkningar
läsa böcker och jag ska bemästra allt jag redan inte kan,
imorgon ska jag bli
Poet

Börja om från början