Synkronicitetens landskap omöjliggör det uppdrag galenskapen ritade åt mig
och jag skakade ilsket på huvudet i en stum vägran
att skapa led på uppdrag av Gud medan jag skrattade allvarligt åt mig själv
Uppbragt och trotsigt i min vägran att tala till världen
medan världen fortsatte tala till mig under föreställningen
att vara mer än mig. Och kanske var min bror en gåva
från Gud att placera jämte din dotter för att man lyssnat i alla de rum
där man talat om mig, konspirerat, manipulerat och
betraktats på håll. Att sålla agnarna från vetet
skriker Gud dem i öronen; Jag ser er!

De fortsätter oavbrutet att placera sig högre än andra,
de där skyldiga

och det får mig att skratta inombords för det ser så dumt ut
ur mitt perspektiv, eller ditt
jag tror du skulle skaka på huvudet åt allt
om jag sa vad jag tänker på
som dumheter
nonsens

För så korkade kan väl inga vara?