När jag faller är jag redan förkrossad och upptagen av mig själv
Jag lyssnar inte, jag hör ingenting. För att jag vet att det går över
medan jag lindar in medvetandet i poesi och vrålar om sår jag håller upp

för alla som vill se på för att få deras lov,
att sparka in min egen spegelbild
-------?-?-----?------?---------------------
Tröttsamt skiftar jag en rad
för att avbryta det destruktiva skrivandet
som ramlat in bland alla
avpubliceringar och utkast

Skriv om något vackert,
ber jag mig själv och jag försöker
att tänka på allt
såsom

känslan av ömhet inombords
när man bara svämmar över
av kärleksförklaringar
till människor

man aldrig sätter ord på