Går det att få det att låta som om det jag kanske tror,
ifall det jag inte vet säkert skulle inträffa och fås att
verka som om jag trots allt var ovetande om att någon
verkat kunna som uttrycka sig litet obestämt vetande?

Kom just på hur viktigt det kan vara för en person i
ansvarig ställning att på en och samma gång ivrigt
tala för att ha förstått att veta något och samtidigt inge
någon känslan av att den egentligen inte 'vet' något.

Av principiell vikt i sammanhanget mellan känsla
och riktig samt någon sorts mera (och) reell vetskap.
Få se nu om jag förstått saken rätt ur synvinkeltyp?
Eller i vilket fall, synvinkeltypiskt, som jag själv tror.



(Texten har legat och vilat upp sig i utkast 2026 03 05.
Och som du nog ser av bilden är den tagen i Karlstad,
en sommardag i augusti omkring 2008 på vägen till
Biblioteket som ligger så vackert beläget vid Sandgrund.)