Idag ligger jag i ett avbrott
i det sedvanliga skygglappsvardagandet
på yogamattan uppe i arbetsrummet,
med hederssvärmors pläd över mig
och en taggboll i diametern 19 cm
under huvudet, 77 år i kroppen;
Bob Dylan
arbetande sig igenom Blonde On Blonde
borta vid skrivbordet

”...me, I expected it to happen...”, ropar han

Men i alla spåren finns så många,
”...caught without a ticket...”,

t.ex. Judy, solidarisk lagvigd hustru i sju år,
upplockad, synbarligen av en ren tillfällighet,
i Breezewood, Pennsylvania i mars 1977,
jag på väg tillbaka från Dylans tinnar & torn
i Malibu, Kalifornien,
till kompisen Bob Goldman på 226 E 89th St på Manhattan;
hon på väg från föräldrarna på 6814 Cherokee Drive i Baltimore
till sin lägenhet i Pittsburgh,
vederbörligen sammanvigd med mig för 10 dollar
av en Justice of the Peace
i en källare i Records Building, Dallas, juli 1978,
inom skotthåll från JFK:s bråda död
15 år dessförinnan

”...I didn't mean to make you so sad
you just happened to be there, that's all...”

...hennes arm runt min överkropp,
hennes lena nattlinne mot min rygg,
vår alldeles tysta sömn
i årens heliga sjutalighet,
fördelad mellan Texas och Sörmland,
hennes solidaritet överbryggande alla svårigheter,
hennes självpåtagna hustruplikt följande tokstollen
fram och åter på väldiga 747:or över Atlanten,
gång efter annan 1980,
när mina själsförmögenheter fördunklades,
töjda intill bristningsgränsen mellan kontinenterna

”...and I say, oh, c'mon now...”

...och jag låter olyckligheterna ta död på oss
om igen,
i bilder som seglar genom rummet som hämndänglar,
när hon som var inte är;
2009 lagd i Marylands jord,
ingen av stenarna på hennes gravsten från mig

”...if you want to see the sunrise,
honey, I know where...”

...och allt som kunde gjorts annorlunda...
...men kunde det det?
Jag hade funnit nya sätt att göra fel, no doubt...

Skivan snurrar på.

”...nobody knows any pain,
tonite as i stand inside the rain...”

...och han som försett alla flydda år
med sina soundtracks
hänger in the balance nu,
85 år i maj,
och jag låter alla döda och nästan levande
komma på audiens
här på yogamattan 6 mars 2026,
i förödande exempel på närvaro som aldrig sinar,
och sårig kärlek
som blotar kroppen på yogamattan
och dess tid

”...with your eyes like smoke, and your prayers like rhymes,
and your silver cross, and your voice like chimes...”