Blickar bakåt i en påminnelse om det som inte är
(jag har kört fast i en upplevelse av meningsfullhet)
-Naglar mig själv in i varje centimeter av tillvaron

Ibland är man lyckligast som ensam för att
Man har tid att skapa något och ibland är man
Inte alls för att man istället saknar någon
(sviktande fokus)


Jag tror att jag klarar av det med att leva som jag vill
och skriva medan jag har valet

utan att några brev hamnar på postlådan

Det är en självklarhet att lämna saker
oavslutade där allt redan
avslutats

och att ingenting finns att reparera
genom att öppna gamla sår

Jag behöver inte höra något
"Du borde inte ha gjort, som du gjorde mot mig"
för att veta att jag
agerat fel

eller säga förlåt för något
som redan varit

Men du behöver det, testa gränser och
tas emot igen

För att känna dig älskad. Likt ett barn som rasat ut
och blir förlåten

Upplyft och omfamnad
Trygg och

jag cementerar bokstavligen in
hela grejen. Anknytning omvandlat
Till band där ingen kan vara sig själv

Man måste vara trasig för att
kämpa emot att bli hel igen

I det spelar det ingen roll vilka roller
du spelar för att upptäcka
förlusten om igen

Och jag hade kunnat sagt det för länge sedan
om tanken slagit mig men jag
hade antagligen inte sagt något alls
då jag redan tänkt hälften,
upptäckt min del och

ville bespara dig från något pinsamt
Visa dig hänsyn

en annan slags kärleksförklaring:
Medmänskligheten