Jag ska fylla 35.

Och jag försöker ibland tänka tillbaka.
Försöker minnas om det någon gång fanns en dag
då jag faktiskt kände mig lycklig.
Men jag hittar ingen.

Jag har varit glad ibland.
I korta perioder.
Ögonblick där livet kändes lite lättare.
Men lycklig…?
det är något annat.

Och den känslan har jag aldrig haft.

I 28 år har jag kämpat mot psykisk ohälsa.

Inte lite grann.
Inte i perioder.

Utan som ett konstant krig
som alltid finns där.

Jag har gjort allt jag kunnat
för att försöka må bättre.
Jag har försökt förstå mig själv.
Försökt förändra saker.
Försökt hitta vägar framåt.

Jag har krigat mer i livet bara för att försöka överleva
än vad en majoritet av människor
någonsin kommer behöva göra tillsammans.

Säger jag det för att jag tycker jag har haft det värre än någon annan?
Eller för att andra är svagare?
Nej.

Jag säger det bara
för att man kanske ska kunna förstå
lite av hur tungt livet har varit.

För innerst inne finns en känsla
som aldrig riktigt försvinner.

Att jag lever i onödan.

Som om min plats i världen
egentligen aldrig var tänkt att finnas.

Den känslan har följt mig
längre än jag ibland kan minnas.

Och märkligt nog finns det ett minne
som alltid kommer tillbaka till mig.

Jag var 13 år gammal.
Jag såg en film när den var ny.

Det var bara en sekvens
I en scen, i en film.
En enkel rad i ett manus.

Men orden fastnade i mig.
Och de har aldrig riktigt lämnat mig.

De har ekat i mitt huvud
ända sedan dess.

För när jag hörde dem
kändes det som att någon
satte ord på något
som redan fanns inom mig.

"You have no lifeline, no soul. You were never meant to be."

Och ibland känns det
som att de orden
på något sätt har följt mig genom livet.

Som om de har legat där
någonstans i bakgrunden av mina egna tankar.

Som ett eko
av den känslan
att jag kanske aldrig riktigt
var menad att finnas här.

Men samtidigt
finns rädslan där.
En djup rädsla
för det okända.
För jag vet också att?
så vitt vi vet
så får man bara ett liv.

En chans.

Och jag vill inte ge upp.
Jag kan inte göra det.

Men jag vet samtidigt inte
hur länge jag ska orka fortsätta
när livet gång på gång
bara möter mig med nya motgångar.

Allt har varit en uppförsbacke.
Alltid.

Och ibland känns det som
att den där backen aldrig tar slut.
Som om vägen bara fortsätter uppåt
utan någon topp
utan någon plats där man äntligen får andas.

Jag vet att jag har övervunnit saker.
Jag vet att jag har tagit mig långt
om man jämför med var jag började.

Men ändå lever jag ett liv som känns så annorlunda
så onormalt för någon i min ålder.

När jag är bland människor
påminns jag om det hela tiden.
Tankarna börjar direkt.
De kommer automatiskt.

Jag är fulare än alla andra här.
Jag måste förändra saker med mig själv.
Det här.
Och det där.

Om jag bara fixar det kanske jag kan känna mig
lite finare.
Lite bättre.
Lite mer värd att bli sedd.

Och när jag ser en tjej jag egentligen skulle vilja prata med
kommer nästa tanke direkt.

Det är ingen idé.
Du är inte bra nog.
Jag har ingen fin kropp.
Inget fint leende.
Och innerst inne känns det som
att jag inte har något att ge någon annan människa.

Sanningen är att jag inte har någon energi.
Jag orkar nästan ingenting.

Jag vet att jag borde träna.
Jag vet att det skulle vara bra för mig.
Men motivationen finns inte.

För även om jag skulle må lite bättre i stunden
så vet jag hur det slutar.
Jag går tillbaka till samma liv igen.

Ett liv i ensamhet.

Ingen kommer ändå lägga märke till mig.
Och de få gånger någon tjej visar intresse
handlar det bara om sex.
Och det är inte det jag vill.

Så frågorna fortsätter.
De kommer tillbaka
....om och om igen.

Kommer jag alltid känna mig annorlunda?
Kommer jag någonsin bli lycklig?
Kommer jag någonsin känna
att jag inte är rädd?

Kommer jag någonsin vakna en dag
utan känslan av att något dåligt
snart kommer att hända igen?

Kommer jag någonsin känna
att resten av min familj faktiskt vill umgås med mig?
Att de är intresserade av mitt liv?

Ser de mig som “normal” eller skäms de över mig?
Vet de om vilket mörker jag bär på?

Kommer jag någonsin må bra?
Kommer jag någonsin våga resa någonstans?
på egen hand…eller tillsammans med vänner?

Kommer jag ens få vänner igen?
Kommer jag leva tills jag blir gammal?
eller kommer mitt liv ta slut
innan dess?

Kommer jag någonsin få självkänsla?
Kommer jag någonsin känna
att jag duger?
Att jag är tillräcklig?
Att jag har ett värde?

Och ändå…
trots allt det här
finns det fortfarande drömmar.

Små, försiktiga drömmar
som fortfarande lever någonstans inom mig.

Jag drömmer om att få träffa någon.
Att få älska någon. Att få bli älskad.
Att få känna att jag inte längre står ensam i livet.

Och kanske en dag
få bilda en familj.

Det är en enkel dröm.
En dröm som så många människor har.

Men för mig är den inte enkel.
För samtidigt som jag drömmer
är jag livrädd.

Rädd för att jag en dag
blir den som lämnar dem.

Inte för att jag slutat älska.
Inte för att jag vill försvinna.

Utan för att mörkret i mig
en dag kanske blir starkare
än orken att stanna.

Eller ännu värre…
den som blir lämnad.
Den som står kvar ensam igen
om någon jag älskar
bestämmer sig för att gå.

Skulle jag klara det?
Skulle jag klara av att förlora någon
som blivit hela min värld?

Och om jag en dag får barn…
kommer jag kunna älska dem
utan att rädslan tar över allt?

Kommer jag kunna vara en pappa
som ger trygghet?
Trygghet när jag själv så ofta känner
att jag inte riktigt står stadigt
i världen?

Kommer oron för att något ska hända dem
äta upp mig inifrån?

Det är frågor
som aldrig riktigt lämnar mig.

De följer mig genom dagarna.
De ligger kvar i tankarna
när jag försöker sova.
De finns där i tystnaden.

Drömmarna finns kvar.

Men rädslan
går alltid bredvid dem.