Intentionerna kan inte överleva ett perspektivbyte
när monologen blir till en dialog av fel
ett slags tomrum där vi alla känner oss
angripna

Vi bär våra inre barn
likt de sista droppar av vatten

Jag skulle vilja skriva något
vackert kring det med att bära
sig själv genom livet

och förlösa oss alla
ur våra barndomstrauman.

Jag vet ingenting om kärlek,
men jag vet allt om att vara ett barn

Jag vet allt om hur kärlek
inte ser ut och hur det känns:

Att reagera rent instinktivt
som att vilja slå någon på käften,

och att det ligger en annan slags kärlek
i att vara tyst utan att förneka
någon alls

eller dess egen bild av
"Vad kärlek är"