Epigenetik är läran om hur kemiska påhäng av DNA och histoner kan påverka om en gen ska vara tyst eller talande. Det ska betonas att detta sker utan att DNA-sekvensen förändras. Det är en länk mellan arv och miljö. Yttre faktorer som till exempel stress, alkohol och inlärning kan skicka budbärare till cellens inre kärna. Det sätter igång ommöbleringen av kemiska påhäng och styr om en gen ska vara tyst eller talande.

Epigenetiskt minne är cellernas kom ihåg av alla kemiska påhäng och att det ärvs. Om generna talar eller om de är tysta. När de kroppsliga cellerna delar sig minns de sitt yrke och inställningarna. Hos könscellerna ärvs det på samma sätt. I sällsynta fall kan dessa celler ärva kemiska påhäng som är orsakade av miljöfaktorer, som till exempel alkohol och stress. Det för över arvet till nästa generation barn.

Histonerna är en nyckelspelare i om genen ska kunna tala eller inte. Histoner är proteiner som är som pärlor och DNA:t lindar sig runt dessa pärlor. Pärlorna kan vara olika hårt packade. På hårt packade pärlor är DNA:t hårt rullat och det skapas ingen öppning för molekyler att parkera på en gen. Genen blir tyst.

Är histonerna däremot löst packade rullas DNA:t av histonerna. Det bildas ett naket DNA och molekyler kan parkera på en gen. En miljö som är ett första steg i riktning mot att få en talande gen. Genen uttrycks vidare till ett protein, via mRNA. 

Detta är en förenkling av om gener är tysta eller talande och det finns flera mekanismer som styr reglering av gener. I detta sammanhang är det inte nödvändigt att gå in på de mekanismerna.

Det är cellens enzymer ( proteiner ) som fungerar som omkläderskor. De klär av eller på de kemiska påhängen på DNA:t eller histonerna, ( men även på mRNA ). Enzymerna gör detta elegant utan att själva förbrukas. 

Forskaren intervjuar sitt DNA – dag 2

Forskaren: Klockan är åtta, och jag ska på fest. Hur mår du mitt DNA? Och försök att inte bli långrandig nu. Jag har inte riktigt tid.

DNA: Förbaskat illavarslande! Ska du på fest? Jag skiter i om du inte har tid! Ska du tvinga mina  omkläderskor att jobba övertid med att möblera om kemiska påhäng? Jag har inte bett om att få mitt programmerade minne ( epigenetiskt minne ) förstört! Du får allt hålla fingrarna i styr och inte hinka i dig alkohol ikväll. Och du knyter slipsen slarvigt!

Forskaren: Att du ska haka upp dig på slipsen! Det är väl en bagatell. Du kan sluta förmana mig, jag är väl en vuxen människa! Om jag vill ta ett par glas vin, så gör jag det.

DNA: Men du har ju hällt i dig hela hösten på AW:s, utemiddagar och mysfredagar. Du om någon borde veta hur det blir med det programmerade minnet! Ska du förstöra CV:t för dina  eventuella barn? Det är ett stabilt minne som ärvs, fattar du väl?

Forskaren: Det är inte mitt forskningsfält, så jag är inte så insatt. Sitter slipsen rätt nu?

DNA: Nu är slipsen snygg! Tänk om du kunde lägga ner lika stort intresse på dina histoner, som du gör på en slips!

Att det inte är ditt forskningfält är ingen ursäkt! Vill du verkligen ge dina barn den här starten?

Är orolig över ditt festande och alla flaskor vin som du tömmer. Det slår igång budbärarna i kroppen. Som springer utan skrupler och skvallrar för mig. Ett skvaller som kan möblera om de kemiska påhängen i mitt DNA och proteiner i spermierna. De stackars generna blir som förbytta. De som var tysta börjar nu skrika, och de som talade strejkar med munkavle.

Vill bara upplysa om vilka tegelstenar av sårbarhet du hänger på dina barn. Eller att det finns en risk, för det måste poängteras att denna förhöjda sårbarhet inte är spikad.

Spikat är det däremot att spermierna har säkerhetsvakter som kastar ut kemiska påhäng som har hakat fast sig fel. Påhäng som gör att gener läses av fel. Det jag ändå vill framhålla är att det kan finnas en risk att vakterna får häcken full och inte hinner kasta ut alla. Särskilt om du dricker mycket och länge. Då ökar trycket och vakterna hinner inte städa rent.

Forskaren: Jag litar på vakterna och jag ska ändå inte ha några fler barn! Tar nog lite vin i alla fall. Har förresten tagit ett glas redan.

DNA: Du kan ju strunta i dina spermier, men spermiernas kollegor som håller ihop dig lider. Tänk på dina leverceller!

Levercellerna går bokstavligen på knäna och försöker att hålla sitt dubbla säkerhetssystem under armarna. Båda dessa system måste braka för att en gen ska förändras och börja tala.

I värsta fall ändras kemiska påhäng på både histoner och DNA. Det är dessa kemiska påhäng som uppför sig illa. De klänger på histonerna och undviker DNA:t.

I braket händer två saker. Histonerna drar sig undan från varandra och DNA:t lindas upp från histonerna. Själva DNA:t blir av med de stora cementblockan ( kemiska påhäng ) som blockerar kontakt med andra molekyler. Nu ligger DNA:t som en öppen landningsbana för andra molekyler att parkera på. Molekyler som kampanjar för en förändring. Att dessa två faller samtidigt kan göra att gener ändrar sig och börja skrika obehärskat. Gener som ger fibros ( ärrbildning ) kan aktiveras i levern.

För att skrämma upp dig riktigt så blir det kaos i alla kroppens celler. Hjärnan också. Och den är du väl rädd om?

Forskaren: Blablabla, du snackar! Min hjärna är fullt kompetent! Med eller utan något glas vin.

DNA: Du, liksom alla andra, är inte kompetent med en alkoholipmregnerad hjärna!

Alkoholen ställer till med oreda även i hjärncellerna. Du vill höja glaset oftare! Suget skapas i hjärnans belöningssystem!

Mekanismen för detta är en flerstegsraket. Dyker man ner på molekylnivå aktiveras omkläderskorna ( enzymer )  som klär på kemiska påhäng på histonerna. Nu är det nog ingen överraskning att histonerna driver ifrån varandra, och det oskyddade DNA:t är som en öppen landningsbana. Här finns det nu plats för andra molekyler att parkera och få tysta gener att tala. Produktionslinan för dopamin är nu ohejdbar och går på full karriär. Och det är just överskottet av dopamin som gör att du får sug efter nästa glas vin, kära forskare.

Det är roligt för stunden, men sedan hamrar bakfylleångesten in dig på sämre humör.

Forskaren: Känner ingen ångest, mår fint!

DNA: Inte nu nej, med alkohol i kroppen.

Så länge du har alkohol i kroppen känner du dig lugn och avslappnad. Det hänger på att alkohol sätter sig i en liten ficka på antenner ( receptorer )  som finns på nervcellernas yta. Det är inte vilka antenner som helst, utan det är antenner som är del i mekanismen för dig att skapa lugn.

Nåväl, alkoholen modulerar om formen på dessa antenner och gör dem mera känsliga. Känsliga på två sätt. Det sker när signalämnet GABA som hör ihop med dessa antenner parkerar på antennerna. Känsligheten är att portarna öppnas på ännu större vid gavel och att portarna är öppna under en längre tid. Egentligen är dessa antenner kanaler i cellmembranet in i  cellens innandöme.  

Nu är kanalerna vidöppna för negativa kloridjoner att forsa in i cellens innandöme. Detta skapar en extrem negativ laddning inne i cellen.

Forskaren: Så du menar att jag blir en negativt laddad tråkmåns?

DNA: Nej, nu lägger du ord i munnen på mig. Jag har inte sagt att du är tråkig!

Men dina nervceller blir baktunga av alla negativa kloridjoner. Nervcellerna blir slöa, svårflirtade och lutar sig tillbaka i hängmattan. De slutar skicka varningssignaler, stressreaktioner dämpas och musklerna slappnar av. Du känner dig lugn och avslappnad.

Men hjärnan och kroppen vill ha jämvikt, och det banar vägen för den cirkus som blir när alkoholen går ur kroppen.

Forskaren: Lugna ner dig, nu är du dramatisk! Det blir ingen cirkus här inte! 

DNA: Joodå, det blir cirkus för dig, vare sig du vill det eller inte! Men resan till olustens tält går via flera olika mekanismer.

Forskaren: Vad är det för mekanismer du talar om? Blir du långrandig nu?

DNA: Ja, nu blir jag ännu mera långrandig.

Som jag nämnde är hjärnan fixerad vid jämvikt, och när nervcellerna är slöa tolkar hjärnan det som att något är fel.

Mitt i ruset och när du mår som bäst arbetar hjärnan för högtryck. Den jobbar för att motverka dessa slöa nervceller, som gör dig lugn.

Det sker en akututryckning. Nervcellerna drar in antalet antenner ( receptorer ) från ytan så att kloridjonerna inte kan forsa in i cellen på samma sätt. Och skapa flera baktunga lugna nervceller.

Händelseförloppet är otroligt snabbt. Inom loppet av 30-60 minuter efter första glaset backar antennerna in och gömmer sig i cellen. Detta är en nyckel till ökad akut tolerans. Det krävs mera alkohol för att få samma effekt av lugn på färre antal antenner.

Jag ljög lite. Det sker flera akututryckningar när du festar. Det är enzymer som lossar histoner till gener som styr vakenhet och stress. Dessa gener är nu en öppen landningsbana för molekyler att parkera på. Och utöva kampamjer. Det görs för att väcka de slöa nervcellerna och motverka alkoholens lugnande effekt.

Så i det akuta läget, under samma kväll gör hjärnan dubbelt motstånd mot alkoholen. Den gömmer antennerna ( lugnet ) och skruvar upp stressen ( vakenhetsgenerna ).  

Forskaren: Men hur kan både bromsen och gasen vara på samtidigt? Det är inte logiskt.

DNA: Nej, det kan tyckas att det inte är logiskt. Men tänk dig att du tog ditt glas vin som triggade igång slöa nervceller och bromsen. Ett onaturligt lugn. För en biologisk varelse är det en orsak till panik. Slöhet är ett livsfarligt tillstånd där du lätt kan bli ett byte som inte kan reagera. Dessutom är hjärnan inne på att alltid behålla jämvikten.

Hjärnan älskar jämvikt. Och hatar att du sitter nersjunken i soffan med ditt onaturliga lugn. Den kopplar på vakenhetsgenerna, gasen, för att rycka upp dig ur soffan och för att få till en jämvikt.

Därför kan du samtidigt känna dig tung i kroppen men speedad i huvudet.

Forskaren: Men du pratade ju om cirkus och olustens tält, det har jag inte hört talas om ännu!

DNA: Kommer till det, och du vill nog inte höra!

Forskaren: Nej, lägger du fram det på det sättet, vill jag inte veta. Men du berättar väl ändå!

DNA: Du har gissat rätt! Välkommen till olustens tält!

Det tältet dansar du dig emot fram på småtimmarna när alkoholen försvinner ur kroppen.

Din kompetenta hjärna har gjort en enorm felkalkyl. Det är de baktunga, negativa och lugna nervcellerna som ställer till det. Hjärnan strävar efter jämvikt och har under festens bästa timmar arbetat för att motverka dessa lugna celler och bromsen.

Forskaren: Men hur motarbetar hjärnan sig själv?

DNA: Det är jämvikt, jämvikt och åter jämvikt som hjärnan strävar efter.  

Jag berättade tidigare att antennerna blev strykrädda och gömde sig i cellerna. Det gör att antennerna är få och inte släpper in negativa kloridjoner i nervcellen. Som om inte det var nog har signalmolekylen GABA minskat. I normala fall bet sig GABA fast på antennerna, och öppnade ingången för de negativa kloridjonerna. All denna nedreglering sker i jämviktens namn för att motverka det onaturliga lugnet. Att motverka bromsen. Sker mitt i festens höjdpunkt.

Men så länge du har alkohol i kroppen märker du inte av denna nedreglering. Alkoholen tvingar nämligen de få kvarvarande antennerna att hålla portarna öppna för de negativa kloridjonerna. Och det finns ett visst lugn och en broms. Baktunga nervceller.

Men du slutar väl att dricka vid någon tidpunkt och alkoholen går ur kroppen. Det är här de negativa kloridjonerna blir en riktig spelare. De som såg till att nervcellerna blev slöa och lugna. Som forsar in genom antennernas öppna port. Men haken är att det nu inte finns någon alkohol som triggar de få antennerna till att hålla portarna. Lägg till att det nu också är få antenner överlag och ingen signalmolekyl GABA. GABA som också triggade antennerna att hålla porten öppen.  

Nu får nervcellerna fnatt. De blir istället positivt laddade och elektriskt instabila. Nervösa och triggade utan orsak. De skickar ut mängder av varningssignaler. Bromsen ( lugnet ) har slutat att fungera.

Det räcker inte med det. Gassen har gått i botten och vakenhetsgenerna är på fullt pådrag. De skickar också ut mängder av stressignaler.

Det är nu när du ligger i din säng fram på morgonkvisten som du känner bakfylleångest och hjärtklappning. I olustens tält.  

Hjärnan har alltså gjort en massiv felkalkyl. Den trodde att ruset var nya normaltillståndet och agerade efter det. Den räknade inte med att du ska sluta dricka. Där ligger du i sängen med bromsen ( lugnet ) borta och gasen i botten. Abstinens.

Det är vad du har att se fram emot efter en blöt kväll!

Forskaren: Obehagligt nog, men det är ju övergående!

DNA: Eller inte. Dessvärre. Du har festat hårt hela hösten och det kan bli bestående skador på dina gener. Det behöver inte bli, men det finns en risk. Och det är nervcellerna vi talar om nu igen, som du håller så högt.

De flitiga omkläderskorna påverkas av alkoholen och klär på kemiska påhäng på antenngenen. De fungerar som cementblock på antenngenen. Inga molekyler kan parkera där och föra någon kampanj. Genen blir i själva verket munkavlad och inga fler antenner bildas. Helt naturligt slits dessa antennerna ut, men eftersom genen är tyst bildas inga nya. Det sker en stadig minskning av antennerna. Antennerna som var öppna portar för negativa kloridjoner och gav baktunga nervceller. Slöa och lugna.

Dessa faktorer är det som skapar en djupare långsiktig tolerans mot alkohol. Du måste dricka mera för att få samma lugnande effekt, eftersom det finns färre antenner.

Forskaren: Men så farligt är det inte för mig!

DNA: Det är vad du säger nu ja. Men fortsätter du att supa som du gjort i höst kan du vara illa ute!

Nervcellerna har ett excellent minne. Kanske för bra för ditt eget bästa. De minns festen även när du slutat dricka. Där står du nu med bortplockade antenner, själva lugnet och bromsen, men med gasen i botten. De väntar på alkoholen och festen för att försöka få tillbaka jämvikten.

Det som är läskigt är just att nervcellerna har ett sådant utmärkt minne. Det kan sätta sig permanent och går inte att skrubba bort, för nervcellerna delar sig inte. Välkommen till den kroniska toleransen!

Forskaren: Nu jagar du upp mig riktigt! Jag tappar sugen på att gå på fest.

DNA: Jag ska jaga upp dig ännu värre!

Belöningssystemet är också utsatt. De flitiga omkläderskorna ommöblerar gener som är kopplade till detta system. De sätter kemiska påhäng på dessa gener. Och nu blir det nog bekant för var och en. Dessa påhäng fungerar som cementblock och hindrar molekyler att parkera och kampanja. Generna blir munkavlade och tysta för att utjämna den höga produktionen av dopamin.

Det är bland annat antenner för dopamin som tystas, liksom själva produktionen av dopamin. En så gott som permanent historia.

Risken blir att du dricker för att lindra olust ( abstinens ) istället för att uppnå eufori. Suget efter alkohol består, och dessutom minskar behov efter annat som kickar belöningssystemet. Ord och inga visor!

Forskaren: Fattar inte riktigt hur det kan skapas ett sug efter alkohol, förklara det för mig. Jag menar, när det inte längre ger någon glädje.  

DNA: Inte så enkelt att förklara.

Det är en litet missförstånd att dopamin är en ren njutningsmolekyl. En yttrerligare funktion, som är evolutionär, är att peka med hela handen mot det som är positivt för överlevnaden. Den sätter emfas på händelser som är bra för oss, som till exempel sex, mat och socialt umgänge. Hjärnan sänder ut en dopaminvåg och markerar att detta var viktigt. Ett kom ihåg hur du gjorde för att få detta!

Alkoholen lurar systemet. Den kastar ut en dopaminvåg som är långt mycket kraftigare än vad som är naturligt. Hjärnan missförstår kommunikationen och markerar denna händelse som den viktigaste någonsin. Den kodar om din inre världsordning. Alkohol sätts på piedestal och går före sex, mat och socialt umgänge. Det är det som är att vilja ha, det så kallade suget.

Forskaren: Oj, jag blir riktigt uppskrämd över vad du berättar. Men jag är inte där än!

DNA: Nej, det är du kanske inte, men du måste börja tänka på dina alkoholvanor.

För i det längre perspektivet attraktionsladdar hjärnan alkoholen. Det är ett process som går enligt följande logik. Dopamin når svältnivåer för att dopaminrelaterade gener är tysta. Det blir kemisk kris i hjärnan. Poängen med det hela är att hjärnan skriker efter balans och vill ha högre dopaminhalt, som bara kan nås via alkohol. Motivationen för allt annat som höjer dopamin är bortrensad ur systemet. Det är en fysisk omprogrammering i DNA:t som gör det svårt att motstå alkoholen.

Något nedslående är att den epigenetiska ombyggnaden, alltså munkavlen på dopaminrelaterade gener, hänger kvar en längre tid. Tidsperioden kan handla om veckor eller år. Det är därför suget kan finnas kvar fast du inte dricker. Det kan innebära att när en  frestelse dyker upp, en tanke eller bild på alkohol, väcks skiket efter att balansera det undernärda dopaminsystemet med alkohol. Allt för att öka dopaminet. 

Ett annat missförstånd med dopamin är att det endast frisätts när målet är nått. Men dopamin är även förväntningarnas molekyl. Den som är på plats innan förställningen har börjat. Tanken på kvällen i baren eller ett glas vin gör att dopaminet skjuter i höjden och skapar rastlöshet och fokus. Detta generar ett tillstånd där hjärnan säger, gör det nu! Vidare skapar det en målinriktad energi för att tysta den inre drivkraften som dopaminet orsakat. Det handlar inte om att det ska bli gott längre.

Forskaren: Jag tycker att det haltar lite, du har ju inte nämnt glädjen med ett ord ännu!

DNA: Det är för att jag hittills pratat om suget efter alkohol.

Glädjen och njutningen är ett annat system i hjärnan. Ett system som finns som få små öar i hjärnan och som forskare kallar för ”hedoniska hotspots”. När du känner glädje över något skickar hjärnan ut olika molekyler. Bland annat endorfiner som är hjärnans egna morfiner. De aktiverar ”hedoniska hotspots”. Glädjen är i stunden, och här och nu. Det talar om att det här var gott och nu kan jag pusta ut.

Dricker du alkohol ofta går detta system på högvarv. Och hjärnan är ute efter balans som vanligt. Den blir utmattad av de ständiga konstgjorda glädjetopparna.

I cellerna i hjärnan händer det att cementblock ( kemiska påhäng ) parkerar på gener som tillverkar endorfiner och antennerna för endorfinerna. Inga molekyler kan parkera och kampanja på generna. De försätts med munkavle och budskapet om glädjen är borta med vinden och når aldrig dessa ”hedoniska hotspots”.

Så sammanfattningsvis bankar dopaminet ( suget ) på dörren jakt efter mera alkohol, men glädjen har gått hem och är oanträffbar.  

Forskaren: Jag tappade suget efter alkohol när du förklarar det på det viset. Finns det ingen chans att dessa negativa förändringar av hur generna avläses kan gå tillbaka?

DNA: Jo, det gör det, men det tar vi väl en annan gång. Är du inte försenad nu till festen?

Forskaren: Är försenad, men jag hinner nog nätt och jämt. Hejdå så länge!

DNA: Vad då hejdå? Jag följer ju med dig vart du än går...och dricker.

 Forskaren intervjuar sitt DNA - dag 1