De säger
att kärlek är en flamma som slocknar,
ett irrbloss i natten,
en rastlös jakt efter nästa rus.
Men de talar om förälskelsen—
den flyktiga elden,
den som inte vet vad det kostar
att stanna kvar när askan faller.
Kärleken är något annat.
Stormen efter tystnaden,
kraften ur ruinerna av allt som brunnit klart.
Den slår upp, vild som en ocean,
sjunker till ett glödande djup
där två själar måste våga andas tillsammans.
Hjulet—
det förbannade, heliga hjulet—
måste dras.
Av två.
Av händer som orkar,
hjärtan som vägrar ge upp.
Järnet slits, ekrar knäcks,
men inget verkligt försvinner—
det märks bara av tiden som försökt bryta det.
Idag väntar jag på vargarna.
De kommer alltid när jag är som tunnast,
när blodet är ljummet och ryggen böjd.
De stiger ur skogarna inom mig,
ögon av guld,
tänder av sanning.
Jag ska inte fly. Jag ska stå kvar.
Fråga dem vad de vill ha av mig den här gången.
På bordet:
en oöppnad flaska konjak,
flytande brons i det svaga ljuset.
Jag har ätit nu, för första gången på tre dygn.
Men hunger var aldrig problemet.
Magen har varit fylld av oro,
kärlekens last,
ångestens hårda stenar.
Hennes sår var rädsla.
En barndomsnatt som aldrig tog slut;
åtta år gammal, ensam,
utan en hand att hålla.
Rädslan följde henne som en skugga utan trötthet.
Den höll henne borta när hon borde hållit om.
Gav gåvor när jag behövde närvaro.
Och jag—
jag var inte bättre.
Våra händer missade varandra,
gång på gång,
två hjärtan med olika rytm.
Men jag tror fortfarande på själarna.
Att hjulet, hur sönderkört det än är,
kan renoveras.
Att ekrar kan bytas,
att vi kan bära det tillsammans en gång till.
Och om inte—
om våra vägar skiljs i skymningen—
ska det jag bär i bröstet inte dö.
Det får patina.
Blir tyngre, vackrare.
Ett ärr av guld som påminner mig
att något i denna värld
faktiskt var verkligt.