"Du och jag mot världen"
det är orden du sa
jag höll med dig

"Jag älskar dig"
är vad du sa efter varje svår konversation
jag sa det alltid tillbaka

"Du är min nummer 1"
de orden fick mig att känna mig speciell
du är alla mina nummer

Tjafs.
Jobbiga dagar.
Jobbiga veckor.

"Smekmånadsfasen är över"
en bra sak enligt mig
vi var riktiga vänner nu
riktiga vänner kan vara osams

Bråk.

"Jag behöver tid"
orden sved
men jag höll med dig ändå

"Jag orkar inte mer"
aj
jag förstod dig trots att jag inte ville

Tystnad.
Bråk vid varje interaktion.
Ens fel. Allas fel. MITT fel.

Bara jag som hör av mig
"jag älskar dig"
Inget svar.

Sena telefonsamtal.
Bråk. Bråk! BRÅK!!!

"jag älskar dig,
vi löser allt tillsammans"
orden som kom ur min mun tog emot
men jag sa det ändå

Tystnad.
Smärta.
Svek.
Ånger.
Tankar.

Varför?
Varför jag? Varför nu? Varför så?

Hur?
Hur kunde det sluta så?
Hur kunde jag låta det ske?
Hur kunde VI låta det ske?

Innerst inne visste jag
allt vi behövde var tid.

Men tiden läker inga sår.