En pojke steg fram
ut från folksamlingen.
Han hade mörkt hår
men ljusa ögon.

Han sa:
"Jag dräper draken. Jag!"
Det fnissades i byn.
De sa att han var söt,
men ingen man av myt.

Pojken tog inte ett nej.
Han gick för att beväpna sig.
Kastrull som hjälm,
pilbåge, slangbella och kniv.

Han packade matsäck.
Visste inte hur lång tid det tog,
om draken var liten eller stor,
om han var skräck på vår jord.

Vid grottans mynning
stannade han och skrek:
"Kom ut, kom ut!"
Men han hörde bara ett fnys.

Han gick in i grottan,
tusentals år gammal,
med stalaktiter och mossa
och värmen av det onda.

Han tog ett steg
med pilbåge i hand.
Han såg det då:
en drake flera meter hög.

Hans röda fjäll var blanka som speglar.
Han hade vänt sig.
Pojken sköt en pil.
"Där, du drake! Där fick du!"

Draken bara gäspade och sa:
"Vet du vad? Jag är odödlig, jag.
Ingen pil kan nå mitt hjärta.
Ingen slägga kan mosa min hjärna.

Jag är fast här i tusen och tusen till,
och jag vet inte ens om jag vill..."
Pojken hörde orden.
Förbluffad sa han:

"Men om du inte tar våra får,
bryr jag mig inte om du lever i år.
Men lägg av med att stjäla våra får.
Det måste du förstå.

"Men det är så lätt.
Fåren bara går omkring där.
Jag blir så hungrig ibland
att jag skulle kunna svälja ett helt land."

"Men fåren är våra.
Du får jaga älg och rådjur.
Ta inte mer än du behöver
och lämna tillbaka nu."

Draken sa:
"Ja, det kanske vore bra.
Jag är trött på riddare som försöker dräpa mig.
Jag vill ju bara ha det bra.

Ett liv där jag kan leka
och stoja,
blåsa rök
och skrämmas."

Pojken gick hem till byn.
Nu var han ny.
Han sa till massan
att draken lovat frid.

De hyllade honom med en sång.
De målade hans tavla.
Han var känd i alla dagar.
Alla kunde hans saga.

Draken levde i tusen år till.
Men vad folk kom ihåg
var inte drakens stöld,
utan pojkens mod.