Jag gick där marken inte bryr sig
om steg som slits av samma spår.
Det jag gjorde rätt i världen
blev vägt mot allt jag inte når.
Jag bar mitt ansvar som man bär det
när ingen annan vill ta del.
Jag höll när det var enklare att släppa
och släppte där jag borde känt mig hel.
Det är skuld i varje andetag jag tar,
inte stor, men aldrig slut.
Sådan skuld som växer långsamt
av val man gjorde fast man visste hut.
Jag visste när jag gick ifrån dem
att jag gick ifrån mer än namn.
Jag visste när jag stannade för länge
att jag stannade av feghet, inte av famn.
Här i finnskogens sega timmar
där dagen dröjer vid varje steg,
har tanken gott om plats att mala
det som aldrig gjorde mig rättvis eller ledig nog att lägga ned.
Man lär sig leva med sin brist här,
den blir som en del av handens grepp.
Ingen säger att det ordnar sig,
man bara fortsätter, steg för steg.
Jag tog inte alltid det som var enklast,
men ofta det som inte störde flest.
Det är en sorts skuld som ser beskedlig ut
men biter hårdast när man vilar mest.
Jag har sett eldar dö av försiktighet
och liv slockna av rimlighet.
Att inte vilja skada någon
kan bli en långsam sorts grymhet.
Ändå — det finns något kvar i detta,
något som vägrar att ge upp.
En envis rest av egen vilja
som inte låter livet gå i stup.
Här står jag kvar med trötta händer,
inte fri, men inte knäckt.
Jag vet vad jag har burit fel
och vet att det ändå var äkta, om än spräckt.
Vattnet ligger stilla nu,
inte för att det är rent.
Det ligger så för att all rörelse
till sist blev ärligt ment.
Men stillhet är inte död här,
bara en annan sorts gång.
Man rör sig vidare i djupet
när ytan varit tung för lång.
Och under allt som skaver kvar
finns något som ännu står.
Inte hopp som ljus och löften,
men hopp som säger: jag går.