Det var vargnatt över timmervägg,
och huset var dövt och dömt,
ingen klocka slog, ingen stjärna såg,
ingen Gud höll räkning på fött och glömt.
Hon låg där böjd av uråldrig kamp,
med liv som rev hennes märg,
och jag stod ensam, förbannad och bar,
med händer av kött och en själ i färg.
Ur henne kom du i blod och skri,
med världen i varje andetag,
och jag tog emot dig i skräck och tro
som en man utan namn och lag.
Jag löste dig loss ur nattens knut,
med stål som brann i min hand,
och när du skrek, då föll min värld
och band mig vid detta land.
Hon födde — ja, det var hennes verk,
men jag stod där som skuldens präst,
och förlöste ditt liv i mörkret själv
och visste: nu krävs det som aldrig ges.
Du låg där varm som ett nystan ljus,
och jag svor med sprucken röst:
att stanna vid härd och vid barns första steg,
att bli mindre man men större bröst.
Men eden for som rök i natt,
och huset var byggt av strid,
kärleken var ett fruset ord
och dagarna bet sönder tid.
Jag vittrade bort medan åren gick,
blev skugga, blev tom, blev flykt,
och hellre än att dö i mitt eget skinn
så gick jag — och kallade det livsnödens dikt.
Jag bar min synd som vargen bär järn
när benet är brutet itu,
från skog till hamn, från famn till famn,
och ingen såg vad jag bar på nu.
För varje skratt jag tvingade fram
stod en sanning kvar och glodde:
ett barn som andats genom min hand
men som växte upp där jag aldrig bodde.
Du gick dina år utan min dag,
utan min röst i din gry,
och varje steg du tog i ljus
gjorde mörkret i mig än ny.
Nu står du vuxen, fri och hård,
som granen mot vinterns slag,
och jag talar sällan, lågt och sent,
som den som redan fått sitt nej.
Jag kräver inget.
Jag ber om intet.
Jag sjunker min blick i mull.
Jag säger endast det blodiga sant
som brinner men aldrig blir full:
Hon födde dig fram ur kött och smärta,
jag tog emot i nattens rand,
och den som en gång höll sitt barn vid liv
har ingen rätt att släppa sitt ansvar än.
Om du en dag står vid den stig
där allt jag var ännu står,
så ska du finna mig tyst och kvar
med slitna händer och år.
Inte som far.
Inte som krav.
Utan som mänsklig ruin.
Den som tog emot livet i skräck
och gick —
och bar det som sin eviga vin.