Han bor där skogen slutat fråga
och marken lärt sig tiga still.
Ingen minns när han kom dit,
och han minns inte om han vill.
Dagarna går som vatten går
under is som aldrig brast.
Han följer dem utan motstånd,
utan framtid, utan last.
Han tänker inte längre “varför”,
den frågan svalt en vintertid.
När inget svar kom åter,
lärde han sig vara i.
I kroppen bor en seg acceptans,
inte frid, men heller ej strid.
Han vet att livet inte menar,
och kräver inget öde i smid.
När morgonen lyfter sin gråa hand
och rör vid skogen, kall och sen,
stiger han upp för att dagen gör det,
inte för hopp, ej för vem.
Han hugger ved tills armarna minns
sina gamla rörelser väl.
Inte för värmens skull allena,
utan för att göra något helt.
Hungren lär honom livets mått:
inte vad som saknas mest,
utan hur lite som krävs
för att anden stannar gäst.
Ibland, när vinden drar genom bröstet
och ensamheten talar torrt,
känner han sorgen — dock utan namn,
som dimma tät men aldrig hårt.
Han vet att känsla vill bli ord,
men ord vill göra våld på allt.
Så han låter det vara i tystnad,
där inget blir för stort eller kallt.
Han tänker att människan är som sten:
inte död, men utan svar.
Bara formad av tidens tryck,
och kvar så länge trycket varar kvar.
Om mening finns, tror han inte den syns,
och om den finns, är den tung.
Kanske är den bara att stå kvar
när marken under blivit ung.
Han vet att världen fortsätter väl
utan hans steg, utan hans namn.
Och i den vetskapen bor en lättnad:
att inget krävs av hans hand.
När kvällen sänks som ett mörkt sigill
och elden tystnar utan strid,
sitter han kvar i skuggans kant
och låter tiden bli till tid.
Och om han dör, blir inget fel,
och om han lever, inget rätt.
Det finns ingen dom i skogen,
bara natt som långsamt sker.
Ty sanningen, sådan han lärt den,
är inte ljus och inte tro:
att vara är nog—
och att stanna, likaså.