Tre dygn har jag suttit i väntans hus,
och låset har inte frågat mitt namn.
Jag tar mitt straff om så måste ske,
och böjer ej ryggen, ej heller min skam.
Jag kunde ha talat och sagt som det var,
lagt allt i dagsljus och stått i det klart.
Men tiger man ibland för dem man älskar,
och lögnen blir tyngre än sanningen snart.
Ja, skuld har jag burit i mina bröst,
fast den ej föddes i ond vilja här.
Den lades på mig som ok på dragdjur,
och jag tog den — för kärlekens skull — och bar.
Jag knuffade när rummet ej rymde mer,
när ord och slag var regn i mitt ansikt’.
Du stod mig för nära i rus och skrik,
och luften tog slut i mitt sista ögonblick.
Du föll — och jag föll med dig i mig,
och den stunden lämnar mig aldrig i fred.
Jag säger ej att jag är utan fel,
jag säger bara hur trängd jag blev.
Om jag nu sitter och svar ej får,
så må det vara min lott.
Jag kan stå mitt straff, jag gör det tyst,
för kärlek räknar ej rätt och brott.
Jag ljuger inte för att rädda mig,
ej heller för att få nåd.
Jag tiger för att inte dra dig med
i lagens hårda tråd.
Ty bättre att jag bär allt som var,
än att din bild blir kallad till dom.
Min kärlek är sådan — den skyddar ännu,
fast hjärtat står ensamt och tomt.
Min själ är sårad men inte förlorad,
den glöder än, tung och svag.
Och även om skulden inte var min,
så bär jag den denna dag.
Tre dygn går.
Och jag sitter kvar.
Inte för att jag är utan röst —
utan för att kärlek ibland är just
att tiga fast man vet bäst.
Och först nu ser jag varför du slog ifrån,
varför rädslan stod före ditt ord.
Du bar ett mörker från barndomens tid,
där din far gick ensam ur livet och bort.
Sedan dess har du vaktat ditt hjärta med naglar,
slagit först när kärlek kom nära.
Jag förstår det nu — och tiger än mer,
för man älskar så någon som aldrig fick bära.
Och skogen står kvar när orden tar slut,
med granarnas långsamma bön.
Den vet hur arv går genom blod och jord,
hur sår vandrar vidare skön.
Sjön speglar både fall och frid,
och tar emot utan krav.
Det som var brutet får vila till sist
i mossa, i natt och i hav.
Så lägger sig allt under himmelens rand,
inte rätt, inte fel — bara sant.
Och naturen bär våra liv som de blev,
tills inget mer behöver bli sagt.