Jag har fem dikter kvar att ge er,
fem stycken innan stillheten tar vid.
De ligger i bröstet som sista glöden,
som kvällsljus över sliten tid.
De är inga stora, bländande sånger,
bara ord som burits tungt.
Som mossa på sten, som spår i snö,
som andetag, långsamt och lugnt.
Jag spar dem inte för ära eller namn,
ej för dem som ropar högst.
Jag ger dem till marken, till skogen,
till dem som gått men aldrig löst.
Fem dikter till – sedan räcker det,
mer vill jag inte kräva av min röst.
Ty allt som måste sägas
har sagts av den som hållit flest.
När den sista orden lämnar min hand
och natten drar samman sin famn,
då vet jag: jag levde så sant jag kunde,
och gav det lilla jag bar i mitt namn.
Och därefter talar sanningen klart,
utan röst men ändå stark.
Inte som rop, ej som försvar,
utan som ljus över frusen mark.
Den säger vad som var och blev,
utan att väga skuld och strid.
Den står där stilla som gran och sten,
orubblig i tid.
Och när den talat finns inget mer,
inga ord att lägga till.
Då sjunker världen tillbaka igen
i sitt djupa, ordlösa still.
Tystnaden vilar över skog och sjö,
över spår som snön lagt jämn.
Och allt som var så tungt att bära
får vila i naturens famn.
Där tiger domen, där sover krav,
där finns varken rätt eller fel.
Bara det som levdes, som uthärdades,
och blev en mänsklig själ.
Farväl, ni vägar som gick förbi
utan att se vem som stod kvar.
Farväl, ni ord som dömde snabbt
och aldrig frågade hur det var.
Jag lämnar er inte i vrede nu,
inte i hat och inte i trots.
Jag går bara tyst där marken bär,
där skogen ännu förstår ett brott.
Ni hörde aldrig det låga ordet,
ni såg bara fel där nöd fick rum.
Så jag tar mitt steg bort från er kamp
och låter tystnaden tala stum.
Vad jag var hålls kvar av jord och sjö,
av natt som vet och inte kräver svar.
Farväl, ni värld som ej förstod —
jag gav allt sant jag hade kvar.