Jag vet nu att livet inte vill mig något ont.
Det vill bara levas.
Inte räknas, inte vägas,
bara bäras
med skratt i stegen.
Jag har grubblat färdigt vid världens kant,
sett djupen, sett allvaret.
Nu vet jag:
visheten bor inte i rynkan
utan i leendet som vågar stanna.
Framtiden står inte stram och väntar,
den lutar sig fram och lockar:
Kom som du är.
Här finns rum för eftertänksamhet
och plats för dans på jordiga golv.
Jag kan leva stilla som en sjö i skymning,
eller leva högljutt som en loge i juli.
Och ingen stjärna faller
om jag skrattar högt
fast jag vet att allt är förgängligt.
För just därför är det fest.
Jag ser att lyckan inte är ett svar
utan en rörelse —
ett steg framåt,
en snurr mitt i osäkerheten,
en hand som sträcks ut
fast man inte vet hur länge.
Och när jag står ensam i kvällen
och tänker på tidens gång,
då hör jag ändå ett skratt
någonstans i bröstet,
som säger:
Du är här.
Du får vara med.
Det räcker.
Så låt dagarna komma
som de vill:
med arbete, vila, kärlek, tvivel.
Jag möter dem med öppna armar
och fötter som minns
hur man dansar.
För livet är ingen dom.
Det är en visa.
Och jag sjunger medan jag går.