Jag drömmer om en väg bland gråa stigar,
där ingen bär en mask av lånat guld.
Där lögnens röst i ödemarken tiger,
och ingen kräver falsk och vänlig skuld.
Där visdom växer sakta liksom tallen,
ur egen jord och djupt betänksamt mod,
långt bort från skvallrets gift i gästahallen,
där rykten spills som bittert, lånar blod.
Där får man vandra ensam om man väljer,
och sitta tyst när skymningsljuset dör.
Där ingen sina egna tankar säljer,
för att bli hörd av dem som inget hör.
Men vill man dela bröd vid eldens låga,
så sträcks en hand som menar vad den ger.
Där finns en vilja att i sanning våga,
se människan precis som Gud henne ser.
Där är man aldrig märklig eller vilsen,
för varje själ har rätt till egen form.
Som karga hällar slipade av isen,
står man upprätt mitt i tidens storm.
Där andas bröstet fritt från tunga bojor,
och luften smakar klart som källans vann.
I slottets sal och skogens enkla kojor,
får mänskan äntligen bli sann mot varann.
Så låt oss kasta bort de tomma orden,
och bygga riket där vi får bestå.
En fläck av äkthet här på trötta jorden,
där vi kan andas, leva och förstå.
Där ingen dömmer den som går sin bana,
och ingen fruktar vad en granne vet.
Där vi kan lyfta sanningens vita fana,
i enkelhet och evig värdighet.