Jag var ej skyldig, sade jag,
när domen gick i by.
Mitt liv var litet, mina steg
var damm i Finnmarks by.
De dömde tyst med sneda ord,
med blick som högg och frös.
Min väg gick bort från mänskors bord
in bland den skog som teg.
Jag bar ej skuld i hand eller mun,
ej stöld, ej lögn, ej brand.
Men rykten går som vinterhund
och biter där de kan.
Vid kolarkojan slog jag mig ner,
där elden visste hur.
Min bön var kort, mitt liv var mer
av väntan än av dur.
Jag väntade straff i natt och år,
vid älv som aldrig ler.
Var dag gick samma tunga spår
och hopp kom aldrig mer.
Jag frågade ej vart vägen bar,
ej vem som skrev min dom.
Jag visste: nåden går ej kvar
där människohjärtan kom.
Så sjöng jag lågt för gran och sten,
för uggla, snö och natt.
Min sång var gjord av köld och ben
och av det liv jag haft.
När morgon kom var leden vit,
mitt spår var tunt och kort.
De fann mig stilla, utan strid,
där skogen bar mig bort.
Säg bara detta, när ni går förbi:
han var ej ond, ej hård.
Han dog som många i Finnmarks stil
osedd,
oskyldig,
jord.
De räknade tyst de som gått förut,
de fyra med namn och år.
De slöt sin bok när listan tog slut
och slog sitt sista spår.
Det var den femte, den sista i rad,
ej mer att föra till.
När räkningen stämde blev världen glad
och teg –
och stod alldeles still.
Själen låg kvar en stund i snön.
Sen intet och inget mer.