att söka efter det språk
där själva frånvaron av gud är ett gudstecken

där det inre ljuset inte längre kräver förklaring eller uttryck
där hallarna ekar av närvaro,
den mänskliga


där bristen är tecknet för fullkomlighet
där vi kan nå den andre, och själv bli nådd

där i ruinerna frånväxten av ljus ekar tillbaka ljuset dit vi kom
mjölken, smutsen, de springande folken,
tunnelbanorna, bristen på änglar,
kanylen, längtan,
är detta en mänska?
ja, i vår ofullkomliga skräckfyllda vision, där kaos är granne
där vi bara behöver sträcka ut handen