Det dånar över moarna, men ingen människa svarar, bara gastarnas flämtande i den frusna snåren. Här, där milsvida skogar slukar allt ljus, bor en ensamhet så tung att den känns som jord i munnen. Vi bultar på nattens dörr med knogar som blött sedan födseln, medan bleka skuggor av de som aldrig fann hem dansar i dimman över myren.
Meningen bor inte i prästens latin, utan i den sista supen ur ett sprucket krus och i rädslan som griper tag i hjärtat när tallarna knarrar av osaliga andar. Vi är bara vandrare i samma ändlösa natt, sökande efter ett rike som inte tärs av frost. Gastarnas kvidan är vår egen längtan som fått röst; deras kalla andedräkt på vår nacke påminner oss om att vägen är allt vi äger.
Kanske är meningen just detta: att sitta vid en falnande eld och veta att man är en del av det stora, sorgsna suset. Att i mötet med mörkret och skogens gastar förstå, att vår högsta tröst är rätten att drömma om en kärlek så ren att den bränner likt brännvin, ända tills yxan vilar och sången slutgiltigt tystnar.