Jag går på en väg
utan riktning.
En stig
av sten och grus.

En uppförsbacke
utan slut,
med ett huvud fullt
av tankebubblor
utan luft.

Jag tror
jag alltid kommer vara
en vilsen vandrare
i ordens oändliga skog.
Med en tom karta
till lyrikens paradis-
alltid förbannad att vara nära,
men aldrig nära nog.


Men är det ändå inte den bästa dikten?
När man har solen i siktet
och hör vattnets lätta vågor
slå mot kalla klippor,
med skogsduvornas lugnande kuttrande,
och vindens tunna melodi.

När naturen spelar sin ostämda orkester,
den enda poeten som kan skriva utan ord.

Jag är en usel poet,
men så länge naturen alltid sjunger
vandrar jag aldrig förgäves.