Jag har lämnat de stora frågorna vid dörren. De som handlar om segern, förlusten och de rättfärdiga krigen. Nu sitter jag här med den klara vätskan, den som inte ljuger och inte ställer krav. Det är en sval, genomskinlig nåd som rinner nerför strupen. Den smakar inte som vinstockens blod, utan mer som en rät linje genom ett kaotiskt rum.
Man kallar det förfall, men jag kallar det en liturgi för de utmattade. När den första brännan lagt sig, tystnar äntligen de inre rösterna som alltid kräver mer av mig än jag kan ge. Det är ett heligt brännvin, inte för att det lyfter mig till himlen, utan för att det låter mig sitta kvar på jorden en stund till utan att darra. Stillheten sprider sig som en vit rök över slagfältet. Jag är inte längre en soldat, jag är bara en man med ett glas. Och i den här stunden, i den här specifika skärpan, är det tillräckligt.