Det drar genom skogen en uråldrig sång,
där tallarna vaktar vid milornas glöd.
Här räknas ej timmar, här mäts ingen gång
av klockor som tickar i hets och i nöd.
Se, mossan är mjuk under trasiga skor,
och stjärnan är tänd över tjärnarnas dy.
Här finns ingen röst från en digital kör,
bara vinden som vänder mot gryningens sky.
Vad är väl en skärm mot en fladdrande eld?
Vad är väl en siffra mot hjärtats slag?
Här står jag i skogen, i friheten ställd,
och möter en sprittande, levande dag.
Låt guldet få rosta i städernas mitt,
låt kablar få tystna och glömmas som damm.
Ty här är mitt rike, här vandrar jag fritt,
där lingonris doftar och bäcken rinner fram.
Men lyssna, min vän, när naturen tar vid,
där vildmarkens tystnad blir mäktig och stor.
I enkelhets rike, i själens sanna frid,
där vaknar en ande som i oss alla bor.
Ack, människa, vakna! Slit bojan som tär,
Låt lyckan få blomma i enkel gestalt!
Ty det som är äkta, det som man har kär,
Är det som är inget – och ändå är allt.
Lik storartad dikt eller rysk stjärnenatt,
Står friheten högst, bortom pengar och prakt;
Det fattiga hjärtat bär himlens största skatt,
I trots mot en värld som förlorat sin takt.