Herre,
du som hör även där ingen människa längre ser,
ta emot dem som gått före mig
i myrens stilla djup
och under granarnas tunga kors.
Låt dem vila där elden slocknat
och kolens rök inte längre stiger.
Låt ingen skam följa dem dit,
ingen blick av min ofullkomlighet.
Minns dem utan mig,
som jorden minns regnet.
Kyrie eleison.
Jag bekänner:
när de bars bort blev mitt bröst lättare.
Inte av glädje,
utan av frånvaron av deras tystnad.
Förlåt mig denna ro
som inte bad om tillåtelse.
Som frost i Finnmarkens gryning
kom den —
bevarande,
men utan värme.
Ge dem frid, Herre,
som inte behöver mitt försvar.
Låt dem veta inget om den lättnad
deras död lade i mitt liv,
så som stenen inte vet
vem den bär.
Kyrie eleison.
Och låt mig bära sorgen rätt:
utan klagan,
utan självömkan,
som vandraren bär sin börda
över ödemark utan stig.
Jag står ensam inför skogen.
Den tiger såsom kyrkan tiger
efter den sista bönen.
Här gör jag korstecknet
av mörker och andedräkt.
Herre,
räkna detta inte till skuld för dem,
och låt det inte bli till fördömelse för mig.
Lär mig leva vidare
med lättnaden som botgöring
och sorgen som min psalm.
Amen.