Jag trodde att det skulle bli bättre med åren.
Att när man sett nog, arbetat klart, lärt sig hur världen fungerar, så skulle oron dra sig tillbaka. Som något som hört ungdomen till. Rastlösheten. Mörkret.
Men det blev inte så.
När jag var yngre oroade jag mig för det som kunde hända. Det var flyktigt. Tankar som kom och gick. Man visste inte, och därför kunde man också hoppas. Det fanns alltid en utväg, alltid en morgon som kunde bli något annat.
Med åren förändrades det där. Oron försvann inte – den fick innehåll. Den fick namn, ansikten, platser. Den handlade inte längre om fantasi, utan om erfarenhet. Om sådant jag sett gå sönder och vet hur svårt det är att laga. Om hur lite som krävs för att allt ska tippa.
Skogen lär en sånt, om man stannar länge nog. Hur varje steg lämnar spår. Hur marken minns det man tror är över. Inget försvinner bara för att man går vidare.
Jag trodde visdom skulle innebära klarhet och lugn. I stället blev den som en tyngd i kroppen. Ett ständigt vetande om vad som står på spel. Om hur mycket ansvar som samlas, hur mycket som inte längre bara angår dig själv.
Det blev svårare. Inte för att livet hårdnade, utan för att jag började se det som det är. Och det är det som är visdomens pris: att förstå mer, och därför bära mer oro, inte mindre.
Vafan.
Jag trodde det skulle bli bättre.
Men det blev bara tydligare. Och tyngre.