Jag föddes med blicken vänd inåt,
en pojke som trivdes bäst där stigen tog slut.
Skogen frågade aldrig om ord eller mening,
den lät mig bara andas, långsamt och ut.
Jag var inte flockens barn, men bar min ensamhet
likt en osynlig sköld genom dagarnas köld.
Stark i min tystnad, en vandrare i vardande,
med en inre värld som var karg och oförställd.

Böckerna var mina fönster mot världen,
jag läste tills orden blev mitt eget blod.
Jag bar på en klarhet som ingen begärde,
men som krävde ett märkligt och tidigt mod.
Sidan var vit och raderna räta,
en ordning jag tvingade fram ur mitt jag.
Det var inte andras krav som var täta,
men min egen vilja, hård som ett slag.

Men när kvällen kom och elden tändes,
fanns vännerna där, och skrattet var sant.
Vi drack ur de klara och brinnande glasen,
och sanningen skevade vid skogens kant.
Då var jag lycklig, i ruset och festen,
ett hjärta som bultade vilt och fritt.
Mellan bokens lugn och flaskans glömska
var livet för ett ögonblick bara mitt.

Vi delade natten, vi delade drömmen,
innan tiden blev tung och vägarna skildes.
Det var en lycka som doftade rök och jord,
innan pressen jag skapat i mörker förvildes.
Jag minns honom än, pojken som förstod allt för tidigt,
och som tämjde sin styrka med papper och flit –
han som stod starkast när han stod för sig själv,
men som offrade ensamheten för ett rus och ett kliv.