Sedan kom åren som inte bar namn,
en långsam och ljudlös parentes.
Där ingen storm nådde in i min famn,
och ingen vilja eller hunger gavs besked.
Det var ett liv som rann likt vatten i sand,
utan avtryck, utan sår, utan röst.
Jag gick mellan hemmet och arbetets land,
och bar på en kyla som liknade tröst.

Inga stora känslor, ingen brinnande nöd,
bara dagens rutin och nattens vila.
Jag åt mitt mätta och smaklösa bröd,
medan milen fick tyst under fötterna vila.
Jag trodde att lugnet var målet för allt,
att lyckan var frånvaro av strid och av dån.
Men i tystnaden blev även hjärtat kallt,
och människan i mig kändes långt, långt ifrån.

Det var åren som räknades som noll i mitt bo,
en tomhet som maskerade sig som frid.
Jag satt i min trygghet, jag satt i min ro,
och märkte ej hur jag förlorade min tid.
Jag var som en skugga på en vitmålad vägg,
ett eko av någon som glömt hur man ler.
Innan jag kände mot huden en egg,
och förstod att jag måste få känna mycket mer.