Det finns inte längre något att hugga.
Skogen har sagt sitt, och veden jag bar räcker nu för den tid som är kvar.
Jag ser på yxan, den trofasta eggen som bitit i fruset och hårt,
nu får den vila i stubben vid väggen, nu är varje hugg fört bort.
Mina händer har slutat att knyta sig hårt kring det skaft som en gång var mitt skydd.
Det är en sällsam och oväntad, ordlös sort av frid, som om skammen har flytt.

Jag har mätt mina krafter mot berget och malmen,
jag har burit min skuld som ett ok.
Men nu tystnar musiken och sista psalmen,
och jag stänger min slitna bok.
Jag lämnar kvar spaden vid diket jag grävde,
där svetten fick blandas med lera.
Det liv som jag kämpade för och som krävde,
det kräver mig inte mer nu, inte mera.

Jag känner hur fingrarna rätas ut sakta,
som rötter som slutat att treva.
Det finns inga rykten att längre bevakta,
och ingenting mer att bevisa eller leva.
Jag lägger ner kniven, den vassa och kalla,
som täljde min ensamhet vild.
Nu låter jag maskerna sakta få falla,
och ser på min sanna, min nakna bild.