Hör!
Tusen år har jag tuggat exilens torra bark,
en vandrande anakronism på främmande, polerad mark!
Jag har spottat på deras klockor!
Jag har hånat deras jävla planer!
Mitt blod –
en rysk flod –
har dundrat genom seklers tysta kanaler!
Nu landar jag!
Inte med en suck, utan med en känga i dörren!

Här är byn!
Här är leran!
Här är människan – naken, rå och ärlig som ett yxhugg!
Här planeras ingenting!
Här bokas inga audienser hos de dömande skuggorna!
Tisdag natt?
Klockan tjugotre?
Kliv in!
Sätt dig!
Drick!
Här reds skiten ut direkt, mellan tänderna, över bordet,
utan att dölja ett enda jävla minus under det polerade ordet!

Här hjälper vi!
Inte för att vi är snälla,
utan för att vi är DELAR av samma bultande maskin!
Vill du vara själv?
Var själv!
Vill du skrika?
Skrik!
Här vägs ingen brist på apoteksvågar,
här brinner livet i stora, ryska lågor!

Jag har rivit upp rötterna ur den trångsynta kylan!
Jag har kastat bort det välputsade skalet!
Tusen år av diaspora är slut!
Hör ni?
SLUT!
Jag har hittat hem till uppriktighetens vulkan,
där blodet äntligen får tystna och bli till en plan!
Här är jag rotad!
Här är jag stark!
En människa som äntligen äger sin egen, skitiga mark!