Vakna, dotter!
Vem har sagt att natten är till för att sova?
Om stjärnorna spikas upp i taket är det för att vi ska bränna våra ögon!
Jag kväver eldens rök, jag tuggar på järnet i din blick.

Somna nu.. nej, lyssna!
Hör du hur den maler, rinner fram, floden,
en trögflytande massa av år och rostiga skovlar.
Den frågar inte efter vägen, den bryter sig fram genom skiffer och mossa,
bärande på drunknade klockor och vildmarkens gråt.

Flyg,
Min trädgård är en kyrkogård av skräp och frusna tallar.
Där slår min puls i takt med en ångvissla,
där är du min enda ton, min enda melodi,
en skärva av ljus i en värld av filt och tystnad.

Jag sträcker mina nävar mot det stora intet,
mina fingrar är svarta av tjära och sot.
Här, i den mörka jorden under
granarna,
reser jag mitt monument skulpterat av bränsle och bön.

Men när stormen har lagt sig och allting tystnat,
vakar jag över din panna, mitt barn.
Med min röst i den darrande tystnaden:
Min ängel, min profet, mitt hopp –
sov nu, medan jag bär hela världens tyngd åt dig.