Jag har ställt mig där skuggan är som djupast,
en mänsklig fördämning mot allt som vill in.
Jag ser yxan lyftas mot grånat timmer,
men jag flyttar mig inte, för din rygg är min.
Låt kylan komma. Låt eggen finna sin väg.
Jag har lagt mitt namn som en tröskel av ved,
och jag låter mig nötas till spån och till aska,
bara din eldstad får brinna i fred.

Man tigger om ord, men jag har givit bort rösten,
jag har bytt bort mitt ansikte mot din rätt att få gå.
Jag är inte en man mer, jag är bara ett skydd,
en mur som vägrar att vika eller förstå.
Vid varje hugg som träffar blir jag tyngre och tystare,
tills jag är ett med den mark du vandrar på.
Det är ingen uppoffring. Det är bara så det blir:
jag tar emot slaget, för att du ska ha fäste.