Ingen pratar om det, men det känns i bröstet.
Bara en trötthet som inte går att sova bort.
Man blev aldrig vuxen, man blev bara äldre.
Hjärtat sitter fast i ett eko som aldrig tystnar.
Ingen förstår, och man har slutat förklara.
Ge mig ett rum. Vilket som helst.
En dörr att låsa så att världen stannar utanför.
Lakan som luktar ingenting och ett ljus som flimrar i taket.
Där man kan sitta helt tyst tills basen i väggen är det enda man hör.
Sitt på sängkanten och stirra in i tapeten.
Det spelar ingen roll vad klockan är.
Ljuset från gatan når inte ända fram.
Här är golvet kallt och tankarna står stilla.
Vi är många som sitter så här, i varsitt rum.
Samma tomhet under fötterna, samma tyngd i blicken.
Vi sitter kvar här tills den sista tonen dör ut.
När basen tystnat finns bara bruset kvar.
Det blir aldrig ljust, men det slutar i alla fall att göra ont.