Väggarna andas anonymitet.
En säng som tillhör alla och ingen,
där vakenheten bara är något dovt.
Väntan mäts inte i minuter,
utan i isen som smälter i två glas.

Nummer fyrahundranio.
En siffra på en dörr i en korridor av glas.
Du är en vintersaga som tystnat,
en vindpust av frost mot en steril korridor.
Ett skarpt eko av klackar som klipper av tystnaden.

Röster ur väggen mässar om koordinater:
Krasnodar, utgång sex. Nizjnij Novgorod, utgång tre.
Geografiska punkter som sliter oss itu.

Rösten i högtalaren är en påminnelse om att vi bara är på genomresa.
Du söker värmen i min kropp, i vår gemensamma eld,
när huden brinner mot huden för att mota bort vintern,
medan vi sjunker i det här gapet av känslor.
Det är sorgligt, hur vi möts bara för att skiljas.

Men du kommer tillbaka.
Du flyger alltid tillbaka till mig.
Till tystnaden, drinkarna
och den främmande sängen i ett rum någonstans.