Det var den vintern allt brast.
Vi betalade varandras sår med ny smärta,
tills vi båda stod i skuld upp över öronen.

Nu faller jag fritt.
Händerna bundna, ögonen vidöppna,
medan tryckvågen blåser ut fönstren i mitt inre.
Jag tigger om din bikt, eller ditt gift,
vad som helst som dämpar det sårade djurets ylande i bröstet.

Du står i vit slöja på en fest där jag inte finns,
och jag kvävs av bitterheten i ett rum fullt av rök.
Det här är inte poesi, det är askan av det som var jag.

Jag ligger kvar i min koma på femte våningen,
en trofast hund som väntar på ett tecken som aldrig kommer.
Vi skrev kontraktet i blod och kallade det kärlek,
men nu har stoltheten tagit stryptag på mig.

Priset blev för högt.
Vintern tog mig, och jag kom aldrig tillbaka.