Snön landar i min handflata och påminner mig om kylan som sakta sprider sig inåt, tills det känns som om själva hjärtat håller på att frysa till is. Det är en tyst sorg; tårar som faller inåt medan själen försöker förstå hur tomrummet efter dig kan vara så stort.
I mina tankar flyr jag till en annan plats. Där är jag inte fast i denna tunga verklighet, utan jag är som snöflingorna – fjäderlätt och fri. Jag ser mig själv dala ner från en vidsträckt himmel, bara för att få landa mjukt mot din hud och vila i dina händers värme en sista gång innan jag smälter bort. Jag vill upplösas i den tyngdlösa flykten, långt ovanför allt det svåra.
Utan dig har dagen mist sin färg och nätterna, som förr var fyllda av din närhet, känns nu bara som korta, ekande pauser. Jag bär ingen bitterhet mot dig, men jag står handfallen inför ett liv som fortsätter utan din blick. Kvar finns bara längtan efter den där förvandlingen: att få vara en del av vinterns tysta dans, sökande efter din hand i fallet.