Det finns en tystnad under historiens larm,
en doft av mylla och rötter som aldrig nått Kreml.
Där sitter människan, bortom de främmande kungarnas namn,
och väntar ut ännu en vinter, ännu ett imperium.
De kom i stål och siden, med blickar av tysk disciplin,
och han från bergen i söder som mätte liv i kalla tal.
De byggde murar och murade in den ryska människan,
för att dölja att de aldrig förstod hennes vilda språk.
Men så kom en man av gran och lera,
en son av Ural med hjärtat utanpå skjortan.
Han dirigerade kaoset med darrande hand,
och i glaset fanns både sorgen och frihetens bittra smak.
Han var själ som brast inför öppen ridå –
den ende av dem som var gjord av samma jord som folket.
Sedan kom vargarna, de som saknar både namn och samvete,
och slet sönder friheten innan den hunnit slå rot.
Och världen ser bara de nya maskerna, de nya murarna,
de ser maskinen men aldrig den levande människan inuti.
Men det sanna riket har inga gränser på en karta.
Det är en inre utvandring, en tyst gemenskap
mellan grannar, i stugornas värme, under tallarnas kronor.
Där rår man om sitt, där andas man djupt,
där lever en frihet som ingen tsar kan beskatta.
Lämna dem. Backa undan.
Låt maktens bleka skuggor jaga sina imperier.
Låt själen bara vara ifred,
låt människan få vila i sin egen enkla vardag,
vid en eld som brinner långt efter att palatsen har svalnat.