När själen fått sitt. Då är allting i linje. Tanke, känsla och handling.
Humlor. De borde inte kunna flyga, men gör det ändå. Var en humla. Bara gör det som inte borde gå. Gör det ändå.
En villfarelse jag burit på är att kroppen släpar runt på själen. Själen liftar med utan kostnad.
Efter en tids utmaning med en trasig kropp kom insikten. Att det är själen som släpar på kroppen.
Själen kan göra det otänkbara. Själen har den samlade styrkan av en hel arme. Själen förstår inte varför kroppen är så skör. Varför den plötsligt inte funkar.
Själen parerar, ser bortom normer och gränser. Ser det storslagna och vackra i det krokiga och brutna.
Jag älskar det skeva och hopplösa.
Jag är hopplös, skev och ofullständigt fulländad, precis som du.
Jag dras till det dystra, de mörka tankarna. Jag frodas i dunklet för där sker förändringen. Det är där jobbet börjar. Arbetet att förändra och bli ofullständigt fulländad. Ingen ser dig i mörkret.