Jag stryker din rygg i en stuga som kallnar,
elden har tappat sitt grepp om tiden.
Utanför står skogen med ryggen vänd,
granarna räknar inga fler dagar.
Tjugo år gick du lågt över golv och jord,
med kroppen som karta över våra liv.
Du sov i skuggor, åt knappast något,
och bar våra år som en tyst besvärjelse.
Du födde i hö, i dragiga rum,
där vintern låg vit i andedräkten.
Små liv pep fram ur din sårade kropp,
och du slickade blodet till ordning,
gav utan att äga,
förlorade utan att klaga.
Nu når du inte skålen.
Maten står kvar som en förolämpning.
Vattnet speglar din magra nos
och känner dig inte igen.
Din kropp har börjat äta sig själv.
Revbenen står som stängsel under huden,
och varje andetag
låter som om något släpps taget.
Tumören växer tålmodigt,
som kallticka i en döende stam.
Den tar inga pauser.
Den ber inte om lov.
Den gör sitt arbete i tystnad
och du opponerar dig inte.
Jag lägger min hand på din nacke.
Du är lätt som något man redan förlorat.
Värmen drar sig undan
som vatten ur sand.
Du ser inte längre på mig
för att stanna.
Du ser förbi,
dit inga ord kan följa.
Din förstfödde går ännu här,
trampar över golvet utan att veta.
Han bär din gång, din rygg, ditt sätt
att stanna mellan stegen.
Men han är inte du.
Och du är redan på väg bort.
Ditt kurr är nu bara en rörelse,
ett minne i bröstet av ljud.
Som vinden i barken på en död tall,
som marken som sjunker efter tjällossning.
Ingen rädsla finns kvar i dig,
bara trötthet så djup
att till och med instinkten släpper.
Du håller inte emot.
Du förklarar ingenting.
När du sluter ögonen
är det inte sömn.
Det är något äldre.
Något slutgiltigt
som naturen alltid känt till
men vi vägrar lära oss.
Skogen fortsätter.
Myrarna andas vidare.
Mossan växer över det som varit varmt,
över spår, över tass, över namn.
Och jag sitter kvar
med händer som inte längre behövs,
i ett rum som blev för stort,
och förstår till sist
att kärlek inte räddar,
den bara följer med
ända fram till kanten.
När mossan sluter sin sång
är det ingen som sjunger vidare.
....................