I trettioåtta år var jag en främling i mitt eget liv. Jag vandrade genom en värld befolkad av miljarder människor, men jag letade utan att veta vad jag sökte efter. Att våra vägar till slut korsades var inte en slump; det var som om två atomer, vilsna i ett oändligt mörker, plötsligt fann sin enda sanna motpart. När jag såg dig föll allt på plats. Det var inte nytt, det var en återkomst.
Vi byggde inte vårt liv på stora ord, utan på den tysta vissheten i att vi äntligen var hemma. Det är i de små gesterna – din hand mot min kind, blicken vi delar över morgonkaffet – som jag har funnit min frid. Vi behövde inte en evighet för att förstå varandra; vi behövde bara de här åren för att bekräfta det våra själar redan visste. Vi har levt ett helt liv i varje ögonblick.
Jag lämnar dig inte, jag går bara lite i förväg. Det som sker nu är inte ett avsked, det är bara en kort väntan. Jag flyttar in i tystnaden i rummet, i doften av dina kläder, i den lugna styrkan som finns i ditt hjärta. Men tro inte för en sekund att jag stannar där. En kärlek som vår har en egen tyngdlag; den drar oss oundvikligen mot varandra, oavsett var vi befinner oss.
Döden är bara en tunn hinna, en tillfällig dörr som jag nu kliver igenom. Jag kommer att stå där på andra sidan, precis så som jag var när vi var som lyckligast, och vänta på dig. När din tid kommer, kommer du inte att kliva ut i ett mörker, utan i min famn. Vi ska fortsätta vårt samtal där vi slutade det, utan sjukdom, utan trötthet och utan rädslan för att någonsin behöva skiljas igen.
Tack för att du lät mig veta vem jag var. Vi ses snart igen. Det är ett löfte.